En varelse växer i min kropp. Det kommer bli mitt barn, vars fadern jag en gång kände men sedan glömt bort. Jag kommer bli mor åt ett barn jag en gång velat haft men nu...

Efter bilolyckan och minnesförlusten. Det har gått tre månader utan att jag har fått tillbaka minnet, jag vet knappt vad som hände mig, folk bara berätta och jag kan inte förstå att det har hänt mig. Jag mins hela mitt liv förutom dom år jag var med dig. Hur kan jag bara ha glömt bort en människa som har funnits för mig i många år, som nu är helt okänd för mig och nu, snart, ska han bli far åt ett barn jag inte visste jag ville ha.

Morgonen är jobbig, huvudvärk har jag men jag måste gå till läkaren för att rådfråga om vad för något jag kan ta mot huvudvärken för att inte skade det innom mig. Smärtan gör så ont innan jag får i mig en tablett.

Min mor är snäll och bakar bröd åt mig. Nybakt bröd är ju det godaste bröd som finns. Smöret smälter på den varma mackan och jag får se upp med att inte få smält smör på kläderna. Den ljuva doften påminner om barndomen, en tid där allt var enkelt och man behövde inte bry sig om att det växer ett barn i magen. Men det finns inget att göra, det som har skett kan man inte göra om till något bättre. Det finns ingen knapp så man spolar tillbaka tiden, men jag önskar att det fanns en.

Kvällen kom fort tycker jag. Jag hör mor min prata i telefon, "Nej, hon har inte fått tillbaka minnet. Jag är ledsen, jag vet att hon älska dig då och om hon fick chansen skulle hon nog göra det igen." Jag förmodar att hon prata med min man som jag tydligen hade haft. Min mor har alltid varit klok, hon kanske hade rätt om att jag kanske skulle kunna älska honom igen om jag hade chansen, men frågan är om jag vill det.

Natten faller men jag kan inte sova, jag tänker bara på orden hon sa i luren. Ångest fyller min skalle och jag vill helst bara glömma allt, min familj, mitt barn i magen, att jag varit med om en olycka jag inte mins. Jag skulle vilja dränka smärtan i alkohol men jag har inte hjärta att skada en oskylldig varelse jag aldrig träffat. Även fast jag inte vill ha den. Tankarna for i skallen och jag kunde inte somna. Jag gick upp för att dricka vatten och titta ut på himlen. Det är svart, ingen stjärna syns. Tickande från klockan ekar i det tysta rummet. Ett, klockan är ett på natten och jag är trött men kan inte sova. Jag tar upp telefonen och kollar efter det senaste nummret som ringt och ringer det. "Hallå?" hör jag med en trött röst. Först blir jag stum men frågar sen om han vill träffas imorgon. Den trötta rösten blev väldigt pigg och sa att det skulle gå bra. Jag lägger på och lägger mig i sängen.

På ett lite café i centrum sitter jag och väntar. Efter tjugo minuter börjar jag fundera på om han ska komma. När timvisaren vandrat till en ny siffra kom tanken, "Skulle jag verkligen kunna älska honom igen?". Jag reser mig och åker hem besviken.

Ska jag ge honom chansen igen?

Jag har en vanlig dag på jobbet, chefen spottar och fräser mot mig för något jag inte har gjort. Han gör mig så arg och frustrerad men jag visar det inte för jag vill inte förlora jobbet. Han går in på sitt kontor och jag gör klart det sista för att sedan gå hem.

När jag kommer hem så ser jag att det är lite stökigt. Jag börjar genast skälla på dig fast jag egentligen inte borde vara så här upprörd för det där lilla men man kan inte hindra mullret när blixten har slagit ner. Du försöker lugna ner mig men jag slutar inte fören tårarna sagta tränger sig igenom ilskan. Jag inser att jag tar ut min ilska på dig som min chef gör mot mig. Den hemska känslan av att veta man gjort en oskyldig skada fyller hela kroppen, skam, jag skäms över att vara så här. Du torkar tårarna från min kind medans jag ber om ursäkt.

En ny dag gryr och som alla andra dagar så morrar chefen mot mig men den här gången har jag fått nog. Jag frågar med en stark röst varför han skriker på mig. Han blir tyst i någon sekund sen så hör jag tre ord. Han har en väldig ilska i sig. "Du får sparken!". Jag blir först chockad men sen börjar jag packa mina saker och går hem innan han hinner säga ett ord till.

Jag är tidigt hemma, innan du hinner komma hem. Jag ställer mina saker i hallen och tar sedan bilnycklarna och kör iväg. Det var något jag inte skulle ha gjort. Jag hade svårt att koncentrera mig så jag hör tjutande ljud och upplever en smäll. Det tog luften ur mig men jag hinner inte tänka innan jag svimmar.

Jag vaknar upp i en säng som står i ett väldigt ljust rum, en man med tårar i ögonen står vid min sida men jag vet inte vem det är. En man i vit rock står på andra sidan, han pratar med mig men jag hör inte dom första orden innan det börjar klarna. "Hur mår du?" hör jag han säga. Jag svara att det gör ont i armen, jag tittar på den och ser ett gips som sitter runt den, jag får panik och frågar vad som har hänt. Mannen med tårar berättar att jag har varit med om en bilolycka. Jag tittar förvånat på honom och frågar "Vem är du?". Fler tårar i ögonen kommer från honom, "Vet du inte vem jag är?" säger han med en förkrossad röst. "Nej, jag har ingen aning om vem du är.". Mannen i vita rocken som jag förmodar är en doktor frågar vad jag heter. Jag tittar på honom med en själv klar blick och säger "Varför skulle jag inte veta? Jag heter Sandra.". Doktorn tittar på mig med en tragisk blick och säger "Han där, han är din man!". Nu förstår jag varför han har tårar i ögonen, jag kände mig hemsk fast egentligen så vet jag inte varför, vad jag vet så har jag inte träffat mannen tidigare.

Jag sover en natt på sjukhuset och nästa dag åker jag hem, men inte till han som påstår att han är min man. Men han kör mig till mina föräldrar. Han berättar vad som har hänt för dom och innan han går så visar han mitt vänstra ringfinger, "Snälla, låt de sitta på i några dagar. Om du fortfarande inte mins mig kan du vara snäll fast det är hjärtskärande för mig och ge tillbaka de till mig.". Han går sedan ut genom dörren. Det jag ser, vad jag förstår så är det att en man har förlorat sitt hjärta på grund av mig.

Jag kan inte sluta tänka på honom, på hans tragiska blick. Även om folk förklarar att han var mitt hjärta för livet så kan jag inte tro det. Jag hade inge speciell blick för honom, jag har ingen känsla för honom.

På morgonen när jag vaknar så mår jag illa, jag springer till badrummet och känner det svidande känslan av magsyran i halsen. Jag väcker min mor och frågar om hon har ett graviditetstest hemma. Till min förvånan så har hon det. Jag gör testet och ser att det är positivt.

Det är positivt...

Jag hade varit med en kompis under dagen, hon nynna på en julsång fast det var mitt i sommarn. "Jag såg en stjärna falla, det var en natt när alla sov...". Jag vet inte varför hon nynna på den nu men den låten fastna i min skalle för resten av dagen.

Natten börja komma och jag hade inte hört av mig till min kille. Jag tog upp telefonen och ringde honom. När pip-ljudet sluta låta och en röst hördes så ana jag något. Det var en okänd röst, någon äldre person som svara med en röst som tyde på att något hade hänt. Jag frågar vem det är och får svar att det är en polis som svara. Jag sluta anndas för en sekund när jag får reda på att han, min kille har fått en kula i bröstet. Tårarna börjar sakta rinna ner medans jag försöker häjda dom. Ord, jag får inte fram några ord. Polismannen frågar vem jag är och om jag är någon som står nära honom. Jag berättar vem jag är och han säger att jag ska ta det lugnt och inte få panik. Hur kan man häjda paniken när man hör något sånt. Jag lägger på och stannar upp i någon sekund.

Jag springer ut till bilen och kör till sjukhuset, det enda sjukhus som finns i staden. Jag ser en ambulans som står vid akuten. Himlen har blivit mörk och jag rusar in i sjukhuset. I receptionen sitter en äldre dam och jag frågar vart han är. Hon svarar att han kom in för en liten stund sen och han opereras just nu. Hon ber mig att sätta mig och vänta till hon får klartecken på vart jag kan gå för att se han sen. Tårarna vill inte sluta komma, receptionisten ropar på mig så jag torkar tårarna och går till henne. Hon tittar på mig med en tragisk min medans hon säger att han inte överlevde. Nu kom tårarna i floder och hon säger åt mig att gå upp en våning.

När jag kommer upp så ser jag en säng med ett vitt lakan över sig som rullar in på ett speciellt rum. En av doktorerna kommer ut och ser mig, han frågar om jag är en anhörig till honom. Han föreslår att jag sätter mig ner medans han förklarar varför det inte gick att rädda honom. Det enda jag tänker är varför, varför blev han skjuten. Han ber mig ringa någon som kan komma och hämta mig för jag ska inte vara ensam just nu. När jag tar fram telefonen ser jag några bekanta, hans familj, jag har inte riktigt kommit överens med dom men när jag såg tårarna i ögonen på dom så ville jag gå fram och prata med dom. När dom såg mig innan jag var framme så vinka dom bort mig.

En kompis kom och hämta mig och körde hem mig, hon stanna hos mig över natten. Hon kunde tydligen sova men jag, jag var vaken och tänkte på den där julsången fast av någon anledning så hade jag bytt ut ett ord. "Jag såg ett hjärta falla, det var en natt när alla sov...".

Alla sov, alla förutom jag...

Sitter ensam i ett tomt rum. Mina suckningar ekar i väggarna, annars är det vldigt tyst här. En solstråle lyser in genom fönstret och träffar min fot. Jag flyttar på foten för att behålla min plats i skuggan. Stirrar mot den tomma vita väggen medans mina tankar flödar med frågor utan svar, allt kändes som i en dröm fast problemet var att jag var vaken, allt hände på riktigt. Sorgen övergår till ilska, ilskan övergår till sorg.
Dagen börja ju så bra, du var där, du var snäll, jag var glad. Sen helt plötsligt utan förvarning ändrades ditt humör som ledde till det ena och det andra.
Men vad ska jag säga, livet leker och känslor kommer alltid falla någon gång. Jag är i alla fall glad att jag fick ha dig för en stund, jag ångrar inget. "En erfarenhet är en erfarenhet rikare." som någon sa till mig.

Det är tomt. På bordet står det en tallrik, ett glas och det ligger en lapp på sidan om, "Kommer hem imorgon, värm maten som står i kylskåpet."
Jag lägger upp maten på tallriken och värmer den, häller upp mjölk i glaset och tar fram bestick som förvånat inte låg framme.
Det är inte helt tyst i huset, jag hör nånting från övervåningen. Ett dovt mumlandet hörs. Innan jag hinner tänka så går jag upp för trappen, öppnar dörren från det stängda rummet och upptäcker att det är radion som är på. Jag stänger av radion och går ner till matbordet och börjar äta.
Medans jag sitter och äter börjar jag fråga mig själv, "Varför kommer dom hem imorgon? Och vart är dom?"
Det är tyst. Jag bryter tystnaden med att skrapa upp det sista med gaffeln.
Maten smaka och jag plockar undan och ser ut genom fönstret. Himlen är orange, solen är snart nere och skymningen börjar komma. Förvånansvärt så är det inte ett enda moln på himlen, under dagen har det regnat med nu är det som att det aldrig har gjort det.
Jag tar en cider ur kylskåpet och sätter mig uppe på balkongen. Det var inte så varmt ute så jag hämta en filt och linda in mig för att sedan bara sitta där när mörkret växer. Ljuset från fönstret, från lampan där inne lyser upp tillräckligt för mig.
Stjärnorna lyser och jag ser en stjärna som har ett starkare ljus än dom andra. Ett stjärnfall lyste upp en rand på himlen, det betyder att man får önska sig något. Jag börja fundera men kom inte på något som är värt att önska. Sen börja jag tänka på den person som nu ej finns mer i livet. Den person jag bara har minnen kvar av. Vi växte upp med varnadra, vi tog studenten tillsammans, vi åkte till Australien tillsammans, vi levde livet tillsammans. Sen blev du sjuk, du fick den diagnos man inte vill höra, speciellt inte i den unga åldern du var i.
Så något jag önskar, en önskan jag redan har önskat för länge sen. Något som många önskar att det fanns. Ett bot mot cancer.
Jag dricker upp min cider och går in för att det börjar bli för kallt. 00:32 visar klockan. Det är tyst i huset. Jag går mot sovrummet och lägger mig sedan i sängen och tittar upp mot taket. Det har gått fem år nu, det var fem år sen jag såg dig. Det känns som att det var igår, jag har så starka minnen av dig, av allt vi gjort.
Nu har jag en egen familj, en dotter jag döpte efter dig. "När en stjärna dör föds en annan." brukar man säga.
Mina ögon blir tröttare och jag känner hur kroppen sakta varvar ner. Innan jag vet ordet av det så har jag somnat i det mörka rummet helt ensam en natt där livet flyter på i sin takt.

Visst jag tyckte om dig men när du bara sa adjö på det sättet så fick mitt liv en helt ny syn, "Lita aldrig på någon". Jag trodde du tyckte om mig och du kanske ville vara mer än bara vänner... Jag har tydligen fel som jag alltid har då, det går då fan inte att lita på nån. Det värsta är att du är kompis med min allra bästa vän, jag kan inte låta henne hata dig bara för hon är min vän, det är nånting som hon får avgöra.

Det du skyller på, att du har så många problem som du måste ta itur med och orkar inte ha en vän som har lika många problem... Alla människor har problem, jag vet då inte en enda som inte har det, gör du?

Jag var glad över att du orkade lyssna på mig även fast du inte ville, hur många är det som gör det?

Du bestämde för att vi inte ska vara vänner och du tror inte att jag blir arg, ledsen och deprimerad av det? Hade det varait anorlunda om jag inte hade mått så här dåligt så vi kunde göra nånting tillsammas imorgon?

Jag uppskatta det vi hade men nu är det över...

Jag måste gå, jag kan inte stanna kvar här. Jag ser något som glänser, en tår faller ner från din kind. Du vänder bort ditt huvud för att inte visa att du kan vara känslig ibland. Det är därför jag lämnar dig, du vill aldrig visa vad du känner. Du håller allt inom dig och skapar en ilska som du sedan inte kan kontrolera. Jag blir utsatt för mycket eftersom du inte vågar. Sluta vara känslolös och visa att du är man.

Jag måste gå och kommer aldrig tillbaka. En tår faller ner från min kind och jag önskar att den tåren aldrig hade kommit...